Kap. 10 Lärande och nya kommunikativa praktiker

s.231-250
Fundering: Lärlingsyrken, vilka finns kvar i dagens skriftsamhälle?

"att anknyta till verkligheten" s. 238
Varför utgår vi inte med utbildningen utifrån verkligheten?
Är vi ett skriftbaseratsamhälle och därmed beroende av språklig kommunikation istället för praktiskt handlande?
Ur personlig erfarenhet:
De intressantaste  Kemi, Biologi och Fysik lektionerna var då vi hade praktik och inte "terrori".
Under min grundskoletid frågade jag nästan ständigt frågan "Varför måste jag gå i skolan?" (Jag ville ha långa sovmornar och ha picknick hemma i trädgården istället för att gå i skolan.)
Till min stora besvikelse fick jag ständigt svaret : "För att lära dig."
Skulle jag ha varit en pojke i antika sparta hade jag fått svaret: "För att bli en bra medborgare" vilket är ett svar jag mycket hellre skulle ha accepterat.
För om vi tänker tillbaka på vad Säljö sa i kapitel 1 om man vi som människor inte kan undvika att lära oss saker- vi kan lära oss knarka, leta burkar och dricka 3,5or eller så kan vi gå i skolan - bli vettiga medborgare som vet varför man ska rösta och bidra till samhället.
Men det är inte så att lärandet är sammanbundet med skolan, praktiska saker kan läras hemma. Några av de få praktiska ämnen som fortfarande fanns medan jag gick i grundskolan var teknik, hemkunskap, Bild, slöjd och idrott. Likaså som i det antika grekland, fast här har vi inte delat upp tjejer och killar på gympan och killarna är välkomna i syslöjden och hemkunskapen.
Det jag vill egentligen komma fram till är att lärare har dåligt svar på varför vi bör gå i skolan. Och om det inte finns praktiska ämnen - med större verklighetsanknytning så blir det genast mycket mer ointressant. Dagens skola är verkligen inte anpassad för människor av kinestetiskt (~muskelminne) intellekt.

Det blev kort denna gång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0